Det var inte hennes hus längre, det var det längesedan det var. De som bor där nu hade gjort om mycket. Nytt golv, med sådan där fiffig värme i, har de lagt in, alla rummen är omtapetserade, taken målade, och värst av allt, det fina blommönstret i hörnet på hennes golv, det som hon själv målat dit, har de målat över med en tjock vit färg.
Det ger henne ingen ro att se huset så här. Det känns fel, husets energi har helt förändrats. Hon önskar att huset fortfarande var hennes. Hon vill tillbaka till den tiden, tiden då allt var perfekt. Men kanske ska hon vara tacksam för att det står kvar. De flesta andra gamla hus har rivits. Egentligen borde hon kanske vara tacksam för att någon tar hand om och rustar upp det gamla huset så att det inte förfaller. Och trädgården, som var grann redan då hon, är om möjligt ännu vackrare idag.
Ändå önskar hon att allt var som det var när hon bodde i huset, för 248 år sedan. Nu rör hon sig obemärkt mellan väggarna och huset är inte längre hennes.
Kommentarer
Skicka en kommentar