Det var fortfarande en tidig vårdag när Emelie satt på stranden, trött på livet och alla som bara verkade svika henne. Även fast solen sken så var det kalt i luften, men hon ville inte gå hem för att hämta jackan. I själva verket ville hon aldrig mer gå hem.
Hon satt liksom fast i sanden, kroppen var för tung för att flytta på. Det var flera timmar sedan hon stack hemifrån under ännu ett bråk, men hon förmådde sig inte att resa sig.
Förmodligen hade de slutat bråka vid det här laget. Pappa hade kanske gett sig av i bilen och mamma höll säkert på att ordna i köket eller städa. Det var hennes sätt att ta ut sin ilska på. Om hon inte drack. Då borde Emelie kunna smyga in utan att bli upptäckt.
Ett gäng kommer gående en bit bort på stranden. De skrattar och bråkar med varandra. Det ser ut som att de har roligt. Avundsjukan hugger till inne i Emelie. Kunde inte hon också få vara där lite längre ner på stranden och skratta med sina kompisar? Istället sitter hon ensam här upp och fryser. Hon vill fortfarande inte gå hem och möta mamma och pappa igen.
Kommentarer
Skicka en kommentar